2017 – Ett urval

Att fälla en stam över en avgrund är att besegra den. Stammen bli en bro. En början. Kanske till ett nytt äventyr. Eller måhända till begynnelsen av en kärlekshistoria. Eller början till den där mardrömmen som plötslig blir verklig. Det vet vi inte. För att veta det måste vi över bron. Den som leder över till det som är okänt. Till det som kanhända förändrar allt i våra liv. Åtminstone det som borde ha förändrats för länge sedan. Kan det verkligen vara så? När allt kommer omkring vet vi så lite. Det enda vi vet är att bron finns där över en avgrund som nyss blivit besegrad.

I varje människas fantasi borde det finnas en kraft som förbarmar sig över denna egendomliga varelse som kommer från ingenstans, men som hämtat sina delar från rester som ingen vill ha. Det borde finnas en kraft som vill ta sig an denna varelse som springer där ute ensam och vilsen. Den som givits ett märkligt stort huvud som pryder dess utdragna hals. Den vars ben är så korta att det ser ut som om den ska falla när som helst.

Vad den tänker på vet man inte. Och ingen vill närma sig denna vanskapta uppenbarelse. Vad ska man sig ta sig till med den, frågar man sig. Den rör sig så egendomligt som om den var sjuk från födseln. Ensam har den alltid varit. Vilset rör den sig från gryning till skymning. Som om den sökte efter någon. Som om den ville hitta någon som förstod sig på den. Som om den inte längre orkade leva i sin ensamhet och vilsenhet.

Det måste finnas en kraft som vill gott. Men det finns inget måste. Vad vore en fantasi om det fanns ett måste? Där existerar endast ett flöde som rör sig fram lika obarmhärtigt som tiden. Ett flöde som bara finns där och som man kanske till slut kommer att förlika sig med. Ett flöde som aldrig upphör och i vilken en vanskapt varelse inte förändrar något. Ett flöde vars kraft varken är god eller ond. En kraft som saknar vilja och mening.

Kanhända är det just det som varelsen innerst inne känner i sin övergivenhet. Att den är utlämnad åt en blind och skoningslös kraft. Inte undra på att hela dess existens får en att bli smärtsamt ledsen. Se på den! Se hur huvudet vajar betänkligt fram och tillbaka. Se hur halsen sträcks till bristningsgränsen. Se hur kroppen är gjord av rester som ingen vill ha. Som om den vore en fantasi, dömd att för alltid vara förskjuten.

Melker Garay